Doris och jag är själva ikväll. Vi har badat badkar, ätit gröt och lekt med nån grej från åttiotalet. Men hon somnar ju typ innan nio om allt går som det ska. Asså vi har varit själva rätt ofta men nu är vi själva i en tvåa med badkar och balkong.
Hon har blivit så stor. Hon sitter utan stöd (vingligt), pratar (dadadada), äter mat (puré) och dricker välling. Det har gått två dagar då jag inte ammat alls på dagen. I mig känns det sådär sorgligt som det gör när man separerar. Blir förvirrad. Jag saknar lilla Doris. Jag saknar att vara oumbärlig. Jag blir kär i nya Doris varje dag.
Fick konstiga utslag på huden som vårdcentralen inte kunde identifiera men det blev bättre när vi bestämde att jag och Doris skulle flytta in här hos T i tvåan i söderföroten. Så vi ska nog göra det. I mitt huvud har vi redan gjort det och det gör mig lugnare.
Så idag gick jag vilse långt ut på tunnelbanelinjen. Fick panik och tänkte på att jag nästan inte har någon aning om var någon är eller vad ni gör. Jag hoppas att ni fattar.